Efter konkursen har konkursboet riktat återvinningskrav mot sina leverantörer. Det handlar om krav på att betala tillbaka pengar som redan betalats ut före konkursen, trots att arbetet faktiskt utförts, trots att betalning skett enligt avtal, och trots att arbetet bidragit till värdet i konkursboet. För stålbyggnadsföretag gäller det ersättning för tillverkat och monterat stål, svetsning, transporter och underentreprenörer. Kraven kom oväntat och slog hårt, med belopp som rörde sig om från ett par hundra tusen kronor upp till flera miljoner.

Konkursförvaltaren menar att Serneke saknade betalningsförmåga under lång tid före konkursen och att vissa betalningar därför kan krävas tillbaka. Samtidigt har konkursförvaltaren konstaterat att styrelsen inte brutit mot aktiebolagslagen och att det egna kapitalet aldrig varit så lågt att lagen krävde åtgärder.

Detta leder till en svårbegriplig situation. Styrelsen anses inte ha gjort något fel, men leverantörer förväntas ha förstått att bolaget var på obestånd. För många i branschen upplevs detta som orimligt.

Leverantörer har ingen insyn i koncernens ekonomi. De ser inte kassaflöden, bankvillkor eller interna lån. De får inga varningar från ledningen och möts ofta av beskedet att betalningarna kommer att fungera. Att då i efterhand påstå att leverantören borde ha förstått att betalningen var osäker stämmer dåligt med verkligheten.

Frågan är enkel: hur ska en verkstad eller entreprenör kunna göra en bättre bedömning av ett storbolags betalningsförmåga än bolagets egen styrelse?

Om detta blir praxis, så är kanske det allvarligaste att det inte finns något säkert sätt att skydda sin betalning. Förskott, delbetalningar och snabb fakturering ger inget verkligt skydd. Om beställaren går i konkurs kan betalningen ändå krävas tillbaka i efterhand.

Det gör affärer oförutsägbara och riskerna omöjliga att hantera för små och medelstora företag.

Betalningen för utfört arbete är inte pengar som blir över. De har redan använts för att betala material, löner, lokaler och transporter. När ett återvinningskrav kommer långt senare finns det helt enkelt inga pengar kvar. Kravet kan därför vara direkt avgörande för om ett i grunden välskött företag klarar sig eller inte.

Serneke är inte ett enskilt fall. I konkursen för Northvolt har konkursförvaltarna skickat återvinningskrav och i praktiken gått sex månader tillbaka i tiden. Det är även i detta fall oklart om kraven kommer att hålla i domstol.

Återvinning i konkurs är tänkt att skapa rättvisa, så att ingen ska kunna säkra sin egen betalning om man vet att bolaget inte kan betala alla andra. Men om systemet i praktiken innebär att leverantörer förväntas förstå mer om ett bolags ekonomi än dess egen styrelse, då har något gått fel. För underentreprenörer/leverantörer handlar det inte om juridik, utan om möjligheten att våga ta jobb och lita på att betalning faktiskt betyder betalning.